Joakim Persson
Joakim Persson, 28 år, Kommunal, kyrkogårdsarbetare vid Bredåkra kyrkogårdsförvaltning
Det är faktiskt fantastiskt idag att ha ett jobb överhuvudtaget. Jag har lyckan att både ha kul på arbetet och göra något som jag är intresserad av.
Jag är utbildad trädgårdsmästare och är inne på mitt fjärde år som säsongsanställd för att sköta skötseln av kyrkogården. Vi som inte är fasta anställs för perioden första mars till allhelgonhelgen, men just i år har det blivit någon vecka längre.
Förutom skötseln som påminner en del om parkarbete med många rabatter och stora gräsytor möter vi sörjande anhöriga och besökare. Hänsyn, respekt och många spontana samtal blir det. En del anhöriga kommer ofta hit och genom åren lär vi känna varandra.
Idag är det vanligare med kremering än jordbegravning av kistan. Att gräva en grav för en kistbegravning tar nästan en dag med alla förberedelser.
Jag har svårt att sitta inne och mår gott av att vara med om årets skiftningar. Under den perioden jag stämplar till A-kassan i avvaktan den fortsatta säsongsanställningen söker jag andra jobb och jobbar på med renoveringen av hus och återuppbyggnaden av det trädgårdsmästeri som jag och min tjej köpt. Jag känner att jag gör något hela tiden, men självklart betyder anställningen jättemycket. Det är inte lätt att leva utan ett arbete.
Jag har varit med i facket under de olika arbeten jag har haft. För mig står facket för en grundkänsla av trygghet och hjälp. Det är skönt att ha stöd om det skulle hända något. Vi har inget arbetsplatsombud, men vi har nära till facket och vi har fått besök och stöttning i samband med förändringar på jobbet.
Text: Sophia Gabrielsson sophia@forsstedt.se
Längre version:
Joakim Persson, 28 år, Kommunal, kyrkogårdsarbetare vid Bredåkra kyrkogårdsförvaltning
Det är faktiskt fantastiskt idag att ha ett jobb överhuvudtaget. Jag har lyckan att både ha kul på arbetet och göra något som jag är intresserad av.
Jag är utbildad trädgårdsmästare och är inne på mitt fjärde år som säsongsanställd för att sköta skötseln av kyrkogården. Vi som inte är fasta anställs för perioden första mars till allhelgonhelgen, men just i år har det blivit någon vecka längre.
Hela personalstyrkan är uppdelad i två lag om fem personer i varje. Förr hade vi en arbetsledare som styrde upp det, men numera är en av oss en gruppsamordnare och vi löser mycket mer självständigt inom gruppen. Jag har fått den uppgiften. Grundtanken är att alla kan göra allt. Under vintern bildar den personal som jobbar då ett gemensamt arbetslag.
Kyrkogården är vidsträckt med både dåtidens stilideal med tuktade parkliknande gångar till den mer friväxande och modernt böljande med skogen som förebild.
Det finns en plats på den nya delen av kyrkogården där vi ibland brukar hämta vatten. När jag stannar till där och ser ut över tallarnas kronor, ekarna och dammens spegel är det öppet men ändå med en hemlig vy som inger förtrolighet.
Då och då vill anhöriga att jag ska visa var det finns möjlighet att välja en plats för en grav. Ofta kommer det då fram specifika önskemål om sol eller skugga under något träd.
Förutom skötseln som påminner en del om parkarbete med många rabatter och stora gräsytor möter vi sörjande anhöriga och besökare. Hänsyn, respekt och många spontana samtal blir det. En del anhöriga kommer ofta hit och genom åren lär vi känna varandra.
Under en period fram till 1940 var kyrkogården ensam begravningsplats för den stora församlingen. Den rymmer mer än 9000 gravplatser. Den äldsta delen togs i bruk 1861.
Idag är det vanligare med kremering än jordbegravning av kistan. Att gräva en grav för en kistbegravning tar nästan en dag med alla förberedelser. Platsen för graven markeras ut på marken. Alla gravar grävs så att kistan hamnar i östvästlig riktning. Det är enligt den gamla seden och den kristna trosuppfattningen att den döde ska se mot öster där solen går upp på uppståndelsens morgon.
Till en början grävs det med maskin och jorden samlas i en hög bredvid. Djupet kan variera från 2 meter till 1 ½ meter i de fall när det redan finns en kista begravd i marken sedan tidigare.
Med hjälp av det dubbla ramverk med kedjor som ligger över den plats som ska bli en grav kan vi efter att vi grävt 70-80 cm föra ner spont längs långsidorna som ska förhindra ras. Ju djupare graven blir desto mer får vi släppa på kedjorna så att ramen nere i graven flyttas ner längs sidorna till den nivå vi grävt. Det är ett styvt jobb att slå ner sponten med slägga så att gravens invändiga sidor är täckta med trä.
I slutet krävs det stege att komma ner och upp i graven. Påträffas kist- och benrester i jorden grävs de ner igen fast djupare. Graven kläs med ett gravskynke och täcks över i väntan på begravningen. Jordhögen snyggas till.
På dagen för begravningen kollar vi allt innan själva förrättningen och sen får vi jobba på med att skyffla jord och täcka graven medan begravningsgästerna dricker kaffe i församlingshuset. Ofta väljer många att sedan komma ut för att se graven igen som nu har smyckats med begravningsblommorna som tidigare var i kyrkan.
På våren maskinkrattar vi gräsmattorna för att få in luft. Vi har övergått till multiklippmaskiner som klipper gräsklippet i små partiklar för snabbare förmultning och som genom att det ligger kvar på gräsmattan ger den på det viset gödning.
Den mesta tiden går vi på putsen vilket innebär att vi röjer vid gravarna, rensar ogräs och skyfflar gångarna med hjälp av hjulhackan Svea eller krattar. Det är viktigt att försöka byta sida och belasta olika delar av kroppen för att minska påfrestningen på kroppen. Det är en kunskap vi får ha i bakhuvet och ta eget ansvar för. Inte köra för länge eller arbeta för ensidigt. Trots nya verktyg, maskiner och röjsågar kan det på kvällen pirra i händerna efter dagens arbete.
Det är en lyx att vara utomhus och kunna följa årets skiftningar. Som när vi vårstädar och ser naturen vakna till och det blir liv i planteringarna. Cyklerna över året gör att det skiftar från månad till månad trots att en del av arbetet är återkommande. Att vistas i den kulturhistoriska miljön har gett mig ett nytt intresse; kyrkogårdar. Det är intressant att passa på att besöka andra kyrkogårdar när jag är ute och reser.
Jag har svårt att sitta inne och mår gott av att vara med om årets skiftningar. Om det är riktigt hällregn har vi en del ”regnjobb” att ta till som att beskära almarna som med sina stora vida lövkronor ger skydd som jättelika paraplyer. Annars kan vi diska gravvaser och sköta annat underhåll. Hängalmen är den här kyrkans signum. Vi har omkring 120 stycken.
Under den perioden jag stämplar till A-kassan i avvaktan den fortsatta säsongsanställningen söker jag andra jobb och jobbar på med renoveringen av hus och återuppbyggnaden av det trädgårdsmästeri som jag och min tjej köpt. Jag känner att jag gör något hela tiden, men självklart betyder anställningen jättemycket. Det är inte lätt att leva utan ett arbete.
Jag har varit med i facket under de olika arbeten jag har haft. För mig står facket för en grundkänsla av trygghet och hjälp. Det är skönt att ha stöd om det skulle hända något. Vi har inget arbetsplatsombud, men vi har nära till facket och vi har fått besök och stöttning i samband med förändringar på jobbet.
Text: Sophia Gabrielsson sophia@forsstedt.se
