Lars Hedberg

Lars Hedberg, 64 år, SEKO, klottersanerare vid MTR, tunnelbanan Stockholm

Jag sanerar klotter i tunnelbanan. Det är kamratskapet som är bäst. Den är väldigt viktigt. Vi är ett bra gäng. Jobbet är fritt och rörligt. Ok. Inget att gruva sig för.

Genom en app i mobilen får jag min arbetsorder från koordinatorerna som har fått in skadeanmälningar och samordnar dem. Jag får information om uppdraget, station jag ska åka till, bild och text med var och vad jag ska åtgärda. Uppdateringar sker direkt. Fast jag jobbar på för att få det lite lugnt fylls det på med mer jobb hela tiden. Det är bara att göra så mycket som det går.  

Det är allt från att ta bort pennstreck, färgstänk, dekaler, klisterrester till större klotter i olika omfattningar. Hur jag tar bort det beroende på vad det är för typ av färg och på vilket material.

I stentrapporna suger färgen sig in och då tar det ofta ganska lång tid innan vi får bort det.  Vi brer ut en förtjockad massa av klor över färgen och plastar in det för att det ska få verka. Det luktar lite simhall. Helst ska resenärerna undvika att gå på skyddsplasten, men det kan ju vara svårt i rusningen. Det blir att klistra på halkremsor för att förhindra olyckor och återkomma för att tejpa över skyddet om det rivs upp.

Förr innebar jobbet att vi hade ansvaret för en specifik linje som vi gick ut och kollade längs och åtgärdade det vi såg. Men nu arbetar vi enbart efter detaljerade arbetsordrar. Det gör att jag åker med min städvagn till olika stationer fram och tillbaka, upp och ner i hissar och rulltrappor för att leta mig fram till platsen för det som ska uträttas.

Fotografera skadan, dokumentera åtgärden och plåta slutresultatet. Folk reagerar ofta och stirrar när jag fotar fast det inte rör sig om några ”selfies”. Äldre personer kan komma fram och säga något uppmuntrande och tycka att det jag gör blir fint.

Det kan vara lite svårt att förklara för turister som sitter på bänkarna att de behöver resa sig för att jag ska kunna komma åt och göra mitt jobb. Jag brukar försöka avvakta tills det kommer ett tåg och folk flyttar sig men det är besvärligt när det är mycket människor i ständig rörelse.

Trots att jag ideligen kollar i listan över jobb för att kunna ta något ytterligare som finns i närheten kan det dyka upp något senare. Då är det bara att snurra på och ta ett varv till.

Tiden går fort. Nästa år går jag i pension. Innan lumpen jobbade jag på ackord med att packa grönsaker på Konsums färskvarucentral. Tillsammans med en kollega som såg SL:s platsannons om att åka runt på de olika depåerna och städa kom jag in i tunnelbanans värld 1973. Det som från början bara skulle vara ett sommarjobb har lett till en lååång sommar!

Efter sju år bland depåerna blev det klottersanering i tio år och sen lokalvård för att avsluta med klottersaneringen igen. Sedan 2009 driver MTR Stockholms tunnelbana på uppdrag av SL.

Jag har haft tur. Inom många branscher har det varit kris, men jag har alltid kunnat pröjsa hyran och diverse annat. Några långväga semesterresor har det också blivit. Det är värre för ungdomarna idag.

Jag är glad över att ha ett jobb. Att kunna kliva ut på en perrong ovan jord, känna sol och vind, lägga in en snus och lyssna på radion. Då lyssnar jag gärna på rhythm and blues och en av favoriterna är Eagles.

När frugans neurologiska sjukdom förvärrades tog facket snacket med chefen om mina arbetstider som ledde till en lösning med anpassad tjänst som funkade.

Att vara med i facket har jag alltid känt är det rätta. Jag gick med direkt när jag började jobba. Det är en trygghet och framför allt en solidarisk handling. Jag växte upp i ett arbetarhem där farsan och morsan var stolta över sitt arbete och med värderingen att vi ställer upp för varandra. Det är i ett sådant samhälle jag vill leva i.

Text: Sophia Gabrielsson                                            sophia@forsstedt.se