Nathalie Bjurgard
Nathalie Bjurgard, 22 år, El-ettan, elmontör, Ohmegi
Elektro AB Sollentuna
- Jag är starkströmsmontör och fixar kablarna på de tre
våningsplanen i fastigheten som vi renoverar invändigt. Vi är fem elektriker
här från firman som jobbar. Tre tjejer och två killar. Elinstallationen vid det
här bygget innebär i stort sett för mig att sätta matarkabel, koppla uttag och
strömbrytare. Jag trivs med att mitt jobb är varierande och att jag hela tiden
träffar mycket folk. Det är kunder, snickare och andra yrkesgrupper på
byggarbetsplatsen.
- Jag har ritningen att gå efter och kan självständigt jobba
efter den arbetsorder som basen delat ut på morgonmötet. När jag var ny i
jobbet visste jag inte alls vad jag skulle göra och fick fråga hela tiden.
Under det här renoveringsjobbet har jag lärt mig att läsa elritningen. Basen
finns här bland oss hela dagen och jobbar också i arbetslaget. Vid slutet av
arbetsdagen har vi ett avslutningsmöte annars jobbar vi mest ensamma lite
utspridda och ses mest vid rasterna.
- Jag har vuxit upp tillsammans med fyra äldre bröder som
arbetar inom byggbranschen på olika sätt. Det de har berättat har verkat roligt
och även jag ville bli något inom det området. Vad jag visste var att jag ville
ha ett praktiskt och rörligt arbete. På gymnasiet gick jag Mediaprogrammet för
att sen via Komvux gå en ettårig utbildning i elteknik.
- Första året efter skolan är en form av lärlingsår.
Företaget får då betalt för att ta emot dig och skickar ut dig på olika former
av jobb. Då gäller det att pröva på så mycket som möjligt. Första arbetet var
som serviceelektriker. Då skötte vi underhållet av elutrustning hemma hos folk.
Installerade handdukstork, bytte kontakter och annat som behöver fixas i ett
hem.
- För att klara jobbet är det bra om man är lite av en problemlösare. Det krävs att man tänker till och är praktiskt lagd. Jag har läst teorin och har ett hum om hur saker ska vara. Jag vill inte sitta still utan gillar att jobba. Det är en utmaning och jag vill vidare och lära mig mer. I framtiden vill jag vidareutbilda mig och kanske blir det att jag startar eget.
- När det blir snyggt och bra är jag ofta själv glad och
stolt över mitt jobb. Jag kan ibland tycka att jag har det bra glassigt på
jobbet. Jag är nöjd när allt har gått som det ska och ingenting har strulat.
Inga småsaker fastnar, batteriet dör eller att någonting fattas. Det är roligt
att lösa stora till små problem.
- Som tjej får man inte vara känslig och ta åt sig ifall
någon skulle säga något om hur man jobbar. Det är bara att bita ifrån och
motbevisa dem genom att göra ett bra jobb. Det kan drabba vem som helst som är
ny i jobbet. Kravet att göra ett gott arbete är ju störst från mig själv. De
flesta som jobbar i branschen är killar och då blir det lätt att jargongen
blir: Kom killar så fikar vi. Med det menar de inte att utesluta mig utan jag
känner mig verkligen som en i gänget och delaktig i gemenskapen. Skulle det
inte vara så skulle jag reagera direkt. Jag har ju lärt mig en del av mina
bröder. Det finns ingen anledning att som tjej tveka inför att välja att bli
elektriker bara för att det är ett mansdominerat yrke. Det kommer att
förändras. Det är ett jobb med både bra lön och arbetstider i stort.
- De tidiga morgnarna är jobbiga. Första året hade jag det
extra jobbigt. Det är skönt att sluta tidigare men vardagkvällarna kan inte bli
särskilt långa för min del. När kompisarna är ute och roar sig ligger jag hemma
och sover.
- Ibland kan det vara ett tungt arbete men det finns pirror
till kabeltrummorna och det är helt okey att be om hjälp. Att jobba länge uppe
på stegen tar på axlar, nacke och fötter. Det gäller att byta ställning och
vara observant på risken för fallolyckor.
- Jag gick tidigt med i facket. Jag har alltid tyckt att det är bra att vara med om det skulle uppstå några problem på jobbet. Då finns de där för att backa upp mig. Via facket fick jag höra talas om kvinnokonferensen. Först tyckte jag att det lät som bara en töntig idé att en gång om året ha en sammankomst enbart för kvinnor som jobbar som elektriker men min bror uppmanade mig att delta. Kanske hade han tröttnat på att jag vände mig till honom för att prata av mig om jobbet. Konferensen var jätte lyckad. Det var kul att dela erfarenheter med andra och få en inblick i genus- och fackliga frågor. Jag var med även förra året och jag har fortsatt kontakt med fyra-fem tjejer i min ålder. Jag har skaffat mig mitt eget lilla nätverk. Hittills är det bara en procent av alla elektriker som är kvinnor. Av de 26 000 fackmedlemmarna är 200 kvinnor.
Text: Sophia Gabrielsson sophia@forsstedt.se
