Pia Winzell Nilsson
Pia Winzell Nilsson, 47 år, Kommunal, undersköterska vid Allvården avd 15, Sollefteå sjukhus
Jag är glad över att ha ett arbete inom landstinget Västernorrland som ger mig stimulans och får mig att trivas. Det är en av länets största arbetsgivare. Om min rygg håller tänker jag fortsätta inom mitt yrke och ge den sjukvård vi alla behöver. Jag har svårt att tänka mig något annat. Det är vi uskor som behövs för patienterna och som ger dem den nära vården.
Sjuksköterskan roll har förändrats och därmed även vår funktion. Vissa menar att vi håller på att ramla bort. Jag vill värna om vår unika roll. Som undersköterska har jag ett praktiskt omvårdnadsarbete med övervakning av patientens hälsa, aktiverings- och rehabiliteringsarbete.
Två av de äldre barnen har eget jobb och hem. De är med i facket. Yngste sonen går fortfarande i skolan medan den tredje är arbetslös och de båda bor hos mig. För min pappa var arbetarrörelsen och fackföreningen viktig. Arbetsmarknaden och facket tog emot mig som ung. Jag kände mig efterfrågad och behövd. Den självklarheten, tryggheten och välfärden skulle jag önska mina ungar.
Text: Sophia Gabrielsson sophia@forsstedt.se
Längre version:
Pia Winzell Nilsson, 47 år, Kommunal, undersköterska vid Allvården avd 15, Sollefteå sjukhus
Jag är glad över att ha ett arbete inom landstinget Västernorrland som ger mig stimulans och får mig att trivas. Det är en av länets största arbetsgivare. Om min rygg håller tänker jag fortsätta inom mitt yrke och ge den sjukvård vi alla behöver. Jag har svårt att tänka mig något annat. Det är vi uskor som behövs för patienterna och som ger dem den nära vården.
När jag som ung jobbade inom hemtjänsten märkte jag att jag tyckte om att vårda och arbeta med människor. Min mamma tjänstgjorde på sjukhuset. Jag gick på vårdgymnasiet och började först som sjukvårdsbiträde innan jag fick min anställning som undersköterska.
Under de 28 år jag jobbat har mitt arbete förändrats mycket. Allt ifrån att patienterna förbereds mer inför operationer och återhämtar sig snabbare till att ingrepp och behandlingar har utvecklats. Förr låg patienten i sträck vid lårbensbrott medan de nu är uppe nästa dag. Tidigare kom sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator och olika transportörer till avdelningen. Nu har nedskärningar av både personal och antal vårdplatser gjort att vårdkedjan har omarbetats.
Alla sjukhus har besparingar. De lite piggare patienterna skrivs ut snabbare medan ofta de äldre med multiproblem blir kvar eller tvingas återkomma för att deras hemsituation inte åtgärdats. Det gör att jag inte hinner sitta på sängkanten och ge det stöd jag kan. Stressen gör att jag i huvudet redan är på väg till nästa patient.
Förr fanns en avdelning enbart med cancerpatienter. Det gjorde att vi kunde ge dem lite extra omsorg som t ex. en aptitretare för att öka deras matlust. Nu tar vår avdelning emot patienter som både kommer akut eller planerat för kirurgi, medicin, gynekologi och onkologi.
På natten finns det bara en undersköterska som ska gå mellan två avdelningar och ingå i det team som finns på varje avdelning.
Sjuksköterskan roll har förändrats och därmed även vår funktion. Vissa menar att vi håller på att ramla bort. Jag vill värna om vår unika roll. Som undersköterska har jag ett praktiskt omvårdnadsarbete med övervakning av patientens hälsa, aktiverings- och rehabiliteringsarbete.
Jag kontrollerar patientens temp, puls och blodtryck, tar EKG och en del prover, spolar dränage, gör omläggningar och vid behov hjälper patienten att tvätta sig och klä på dig. Vi bäddar, delar ut mat och allt annat som krävs för att det ska fungera runt patienten.
Vi jobbar i team med sjuksköterskorna och hjälps åt. Vi assisterar till exempel när en patient är orolig och det är viktigt att konvalescenten är lugn och ligger still.
Dokumentationen har andra krav. Nu ska allt föras in i datorn; vad jag har gjort och beskrivningar av utvecklingen av läkningen av såret och annat viktigt. Varannan vecka turas vi om att beställa mat till patienterna. Förråden inne på salarna ska fyllas upp med blöjor och andra engångsartiklar.
Inget arbetspass är det andra likt. Liksom vädrets växlingar över de vidsträckta niporna och lägdan vi ser från femte våningen. Utsikten ger oss nya bilder varje dag. Det är läckert när månljuset ger Ångermanälven en silverränna och när gryningsljuset sveper in. Patienterna byts, vissa återkommer och stannar längre. Det blir aldrig långtråkigt. Tvärt om sporrar det mig att fortsätta och jobba på, få ännu mer erfarenhet och kunskap.
Jag tycker inte om att kliva upp tidigt på morgonen utan är en nattmänniska och vill helst jobba enbart natt vilket jag har gjort. Men efter den senaste omorganisationen blev min nattjänst så liten att jag var tvungen att gå över till även dag för att klara mig.
Jag lägger mitt eget 10 veckors schema enligt Time Care med dag-, kvälls- och nattpass. Jag jobbar en del helger och glad över min heltid och mina lediga vardagar.
Ibland saknar jag nattjänsten jag hade och avdelningen som inte längre finns kvar. Vi var tre som jobbade tillsammans i ett team. Jag vill ha mer action. Utifrån min erfarenhet av storlarmen som då kunde förekomma ser jag mig som den som är extra lugn, larmar och startar hjärt- och lungräddning i avvaktan vidare hjälp.
Vi har ett tungt arbete och risken är stor för förslitningsskador. Jag tänker mycket på att använda de hjälpmedel vi har som lyftskynken, drag- och glidlakan. Vi är väl inarbetade med varandra för att lyfta samtidigt och det ger trygghet.
Vi är alla olika bra på olika saker. Både inför krävande patienter, anhöriga och inom arbetsgruppen är det bra att ha tålamod, lugn och empati.
Jag tror mig inte klara av att jobba med sjuka barn och deras vård i livets slutskede. Jag skulle inte kunna hålla den distansen. Annat är det med mina egna fyra pojkar. De har lärt sig att det inte är någon idé att komma till mig för jag säger oftast bara; ”Ta Alvedon och gå och lägg dig.” Själv är jag sällan sjuk.
Två av de äldre barnen har eget jobb och hem. De är med i facket. Yngste sonen går fortfarande i skolan medan den tredje är arbetslös och de båda bor hos mig. För min pappa var arbetarrörelsen och fackföreningen viktig. Arbetsmarknaden och facket tog emot mig som ung. Jag kände mig efterfrågad och behövd. Den självklarheten, tryggheten och välfärden skulle jag önska mina ungar.
Text: Sophia Gabrielsson sophia@forsstedt.se
