Ronnie Andersson
Ronnie Andersson, 57 år, Kommunal, skorstensfejare vid Oskarshamns Sotarna
Det är viktigt att vara noggrann, ha lätt till skratt och ha ett positivt tänkande. Det blir lättare att jobba då. Med ett glatt humör och lite kärlek ordnar sig det mesta!
Jag är yngst bland sju syskon och brukar skoja om att jag är det svarta fåret. Som liten var jag rädd för sotaren. När han kom för att sota och mor bjöd på kaffe satt jag gömd under bordet. Det är någonting med de svarta kläderna, redskapen, sotet och det hemliga språket – knoparmoj.
I skolan var jag lite busig och tänkte att jag skulle dra till med något extra när jag skulle prya. Så då blev det sotare. Efter pryon kändes det extra motigt igen och jag bad far ringa upp skorstensfejarmästaren och fråga om jag kunde börja som lärling. Då var jag 15 och ett halvt år. Om jag orkar jobba tills jag blir 65 år kommer jag att bli den som nu för tiden varit längst i yrket.
Arbetsmiljön sliter på kroppen och yrket har sina risker. Under åren har jag skaffat mig ett gediget yrkeskunnande, men ändå ställs jag inför nya utmaningar. Det är ett omväxlande och socialt arbete.
Jag har ett distrikt som sträcker sig från stadens villakvarter, bland hyreshusen och ut på landet. Där är det gamla hus med äldre ensamma personer, ofta änkor, som även förväntar sig en pratstund. Gajen bjuder på lanken. Det passar mig som gillar kaffe och lätt kan få i mig 14 koppar på en dag.
Det är häftigt med tak. Tjusningen med jobbet är att man snabbt kommer ner! Det är flera gånger som turpengen, femöringen från 1955, som sitter i min kurpis/skinnmössa har räddat mig. Den ska förhindra mig från att daska mig/ramla ner från taken.
Det är dumsnålt att inte vara med i facket. Ute på fältet är jag ensam i min bil mellan uppdragen, men jag har ständigt ett stöd och försäkring från facket som backar upp mig. Under åren har jag varit på en del fackliga kurser som gett mig insikt och kunskap.
Text: Sophia Gabrielsson sophia@forsstedt.se
Längre variant:
Ronnie Andersson, 57 år, Kommunal, skorstensfejare vid Oskarshamns Sotarna
Det är viktigt att vara noggrann, ha lätt till skratt och ha ett positivt tänkande. Det blir lättare att jobba då. Med ett glatt humör och lite kärlek ordnar sig det mesta! Jag har 42 år i yrket och planen är att jag ska bli Sveriges äldsta skorstensfejare.
Jag är yngst bland sju syskon och brukar skoja om att jag är det svarta fåret. Som liten var jag rädd för sotaren. När han kom för att sota och mor bjöd på kaffe satt jag gömd under bordet. Det är någonting med de svarta kläderna, redskapen, sotet och det hemliga språket – knoparmoj.
I skolan var jag lite busig och tänkte att jag skulle dra till med något extra när jag skulle prya. Så då blev det sotare. Jag blev uppkallad till rektorn som frågade ut mig om jag menade allvar. Ingen hade tidigare pryat som det tidigare.
Efter pryon kändes det extra motigt igen i skolan. Till slut bad jag far ringa upp skorstensfejarmästaren och fråga om jag kunde börja som lärling. Då var jag 15 och ett halvt år. Om jag orkar jobba tills jag blir 65 år kommer jag att bli den som varit längst i yrket.
Ingen börjar nu för tiden så tidigt som jag gjorde och det är sällan någon orkar jobba fram till pensionen. Arbetsmiljön sliter på kroppen och yrket har sina risker. Många blir chef eller ägnar sig åt andra arbetsuppgifter än just sotning och ventilation.
Att rengöra fläktpaketet ovanför spisen är ett fettjobb. För att vara effektiva jobbar vi två och två. En gubbe i badrummet som rengör ventilen där samtidigt som en tar fläktpaketet i köket. Det är många lägenheter vi har att gå igenom. Det var 6 år sedan vi var här sist.
Man får inte vara ovig och stor för att ta sig genom trånga takluckor eller ha anlag för cellskräck. Det är många mörka och trånga utrymmen som du måste kunna ta dig fram i för att klara jobbet. För att rensa ventilationssystem eller höga skorstenar kan man ibland behöva krypa in i dem. Skorstenen vid krematoriet har vinklar och vrår där sotet får skrapas ur för att samlas ihop och hissas upp till väntande kollegor. Då kan vinden ge upphov till ljud som lätt kan skrämma upp en oerfarne sotaren.
Under åren har jag skaffat mig ett gediget yrkeskunnande, men ändå ställs jag inför nya utmaningar. Det är ett omväxlande och socialt arbete.
Jag har ett distrikt som sträcker sig från stadens villakvarter, bland hyreshusen och ut på landet. Där är det gamla hus med äldre ensamma personer, ofta änkor, som även förväntar sig en pratstund. Gajen bjuder på lanken. Det passar mig som gillar kaffe och lätt kan få i mig 14 koppar på en dag.
Även de nya miljöpannorna är inte alltid de lättaste att rengöra. Oftast krävs det att du jobbar uppifrån med utsträckta armar vilket är just sådana rörelser du ska undvika för att de tär på axlar och leder ofta till belastningsskador.
Varje månad går jag till en massör som ger mig en ordentlig knådning. Det är en bra hjälp för mig och att jag alltid är i rörelse, inte sitter still så länge.
Det är häftigt med tak. Tjusningen med jobbet är att man snabbt kommer ner! Det är flera gånger som turpengen, femöringen från 1955, som sitter i min kurpis/skinnmössa har räddat mig. Den ska förhindra mig från att daska mig/ramla ner från taken.
Jag har varit med om att plåttaket släppt där takstegen suttit fast. Huset hade tre våningar och jag stod på stegen och höll med fast. Det slutade med att stegen for upprätt rakt ner i en snödriva.
Stegar utan glidskydd kan kana iväg. En gång fick jag hålla mig kvar i hängrännan och titta ner på asfalten innan en kompis kunde komma och ställa upp stegen igen. En annan gång gled stegen iväg och jag föll i backen med stegen över armen. Det gick bra med bara en spricka i armen.
På fritiden skriker jag av mig aggressionerna på hockeyläktaren och kommer sen ödmjukt hem till frun. Under en period var jag bandymålvakt. Sen blev det mc och nu med en renoverad sidovagn som både barnbarn och hustru uppskattar. Annars är det husvagn vid havet för lugnet och naturen.
Som lärling fick jag min veckolön varje torsdag. Min tanke var att jobba under sommarlovet i första hand och det har blivit en lång sommar för mig. Numera tycker jag inte att jag blir så fet på min lön.
Det är dumsnålt att inte vara med i facket. Ute på fältet är jag ensam i min bil mellan uppdragen, men jag har ständigt ett stöd och försäkring från facket som backar upp mig. Under åren har jag varit på en del fackliga kurser som gett mig insikt och kunskap.
Text: Sophia Gabrielsson sophia@forsstedt.se
